Oh no, skolan
Panik över skolan!
Snart börjar den igen, på riktigt!
Jag har missat ett år eftersom jag varit på ätstörningsenheten, och nu ska jag börja i en ny klass. Det är egentligen inte det som känns värst utan paniken, stressen, pressen och... maten. Jag vill verkligen klara av det, jag vill kunna äta som dom andra utan att må allt för dåligt!
Jag hatar att jag är bäst på att stressa upp mej och panika och även att jämföra mej med allt och alla.
Det innebär att jag jämför mej med dom som är smalst ( det har blivit bättre på den fronten, men inte bra) jag jämför mej med dom som har bäst betyg.
Det är jobbigt!
Därför vill jag inte börja skolan. Jag kan verkligen inte se ett vg som nånting positivt :/
Mitt liv har alltid varit allt eller inget.
Jag vill ha mvg i allt (det är omännskligt!) men jag vill vara säker på att komma in på högskolan sen.
Det sjuka är att jag inte ens vet vad jag vill komma in på, men därför är det extra viktigt att jag har bra betyg.
Tänk om jag sliter ut mej i onödan.
En kille sa en gång till mej "ett bra jobb är ett jobb man trivs med".
Det är så jävla sant !
Men jag kan iallafall inte låta bli att tänka på, aa det ska låta bra, status, man ska tjäna mycket pengar.
Pengar är inte allt, jag vet. Kärlek är mer värt!
Jag har blivit ipräntad hela mitt liv att jag ska bli läkare.
Vet ni? Jag vill inte det! Jag vill tjäna bra och det är bra att hjälpa människor, verkligen super! Men jag klarar inte pressen att man verkligen måste ha MVG i alla ämen.
Dessutom jobbar läkare mycket övertid, och jag vill ha tid med mina framtida barn och familj.
En del av mej är mycket mån om att vara självständig, klara mej själv och vara ekonomiskt oberoende. Men jag ska inte offra hela mitt liv för dej, min fritid, jag ska inte slita ihjäl mej i skolan, (försöka iaf). Jag vill inte må dåligt över det också, nej, sakta i backarna, det här ska gå fint!
What if God was one of us?
Just a slob like one of us
Just a stranger on the bus
Trying to make his way home
Snart börjar den igen, på riktigt!
Jag har missat ett år eftersom jag varit på ätstörningsenheten, och nu ska jag börja i en ny klass. Det är egentligen inte det som känns värst utan paniken, stressen, pressen och... maten. Jag vill verkligen klara av det, jag vill kunna äta som dom andra utan att må allt för dåligt!
Jag hatar att jag är bäst på att stressa upp mej och panika och även att jämföra mej med allt och alla.
Det innebär att jag jämför mej med dom som är smalst ( det har blivit bättre på den fronten, men inte bra) jag jämför mej med dom som har bäst betyg.
Det är jobbigt!
Därför vill jag inte börja skolan. Jag kan verkligen inte se ett vg som nånting positivt :/
Mitt liv har alltid varit allt eller inget.
Jag vill ha mvg i allt (det är omännskligt!) men jag vill vara säker på att komma in på högskolan sen.
Det sjuka är att jag inte ens vet vad jag vill komma in på, men därför är det extra viktigt att jag har bra betyg.
Tänk om jag sliter ut mej i onödan.
En kille sa en gång till mej "ett bra jobb är ett jobb man trivs med".
Det är så jävla sant !
Men jag kan iallafall inte låta bli att tänka på, aa det ska låta bra, status, man ska tjäna mycket pengar.
Pengar är inte allt, jag vet. Kärlek är mer värt!
Jag har blivit ipräntad hela mitt liv att jag ska bli läkare.
Vet ni? Jag vill inte det! Jag vill tjäna bra och det är bra att hjälpa människor, verkligen super! Men jag klarar inte pressen att man verkligen måste ha MVG i alla ämen.
Dessutom jobbar läkare mycket övertid, och jag vill ha tid med mina framtida barn och familj.
En del av mej är mycket mån om att vara självständig, klara mej själv och vara ekonomiskt oberoende. Men jag ska inte offra hela mitt liv för dej, min fritid, jag ska inte slita ihjäl mej i skolan, (försöka iaf). Jag vill inte må dåligt över det också, nej, sakta i backarna, det här ska gå fint!
What if God was one of us?
Just a slob like one of us
Just a stranger on the bus
Trying to make his way home
Kommentarer
Trackback
