Hemskt men sant
Duktiga, snälla underbara människor, varför VARFÖR drabbar ätstörningar generellt er? Det är så orättvist, och jag blir så ledsen när jag tänker på hur många som lider!
Jag har gått igenom mycket och jag vill inet att flera ska behöva göra det! Det är så fruktansvärt, det är inget liv!
Jag vill säga en sak, en mycket viktig sak som du bör tänka på:
Hur vill du ha ditt liv? Vill du verkligen räkna väga och mäta hela ditt liv, för om du inte tar tag i det nu kommer HELA ditt liv bli ett rent helvete! Nu eller aldrig! Det är så sjukt jobbigt, om om du går igenom den här helvetesperioden nu, så kommer ditt liv bli så myckte bättre sen.
Ni som inet får hjälp genom dagvård eller samtal eller liknande, SÖK HJÄLP!
Det går inte att klara det själv, du kanske inte tycker att du behöver hjälp eller du kanske tror att det finns som mår sämre, och självklart finns det alltid det. men DU förtjänar ett bar liv, oc hdte går tyvärr inte att ta sig ur äs helt själv.
Du är värd livet, nu och föralltid! Slösa inte en minut till!
En sak som min pappa berätta för mej idag, som skrämde mej var att... Människor som svälter sig... Det, åh det är så hemskt, men dte kommer synas på deras barn sen. Jag har plågat mej själv, och gör det fortfarande i ringa mängd, men jag försöker verkligen ven om min själ och min kropp skriker och gråter inutill paniken kommer och ångesten tränger igenom varenda kroppsdel.
Jag vet att jag har skador på mina celler, jag hade tur som förmodligen inte kommer drabbas av benskörhet pga detta och mina blödande tänder var förhopppningsvis bara pga tandköttsinflammation. men tänk all tid, min ungdom!
När dom andra festa, tränade jag.
När dom andra åt godis, kollade jag på.
När dom andra åkte och bada var jag ute på powerwalking.
När dom andra åt tårta och firade nån i skolan, kollade jag på med en klump i halsen. En gång åt jag en bit, jag skakade och var så rädd men jag överkom min rädsla för tillfället med de andras stöd, vilken resulterade i gråt och "kompensatiopn" vill inet skriva mina metoder här, för jag vill verkligen inte uppmuntra er till massa dumheter.
Det jag vill säga med detta är at det är så hemskt, så sjukt onödigt och ledsamt. Jag vill ju må bra, jag vill att du ska må bra!
Vi kan klara det här tillsammans!! det är inte försent, men det är NU det gäller! <3
Taggig och hård men under ytan finns en annan skepnad.
Låt inte ana ta över dej, du är du, du är inte sjukdomen.
Under ytan är vi alla små
Jag har gått igenom mycket och jag vill inet att flera ska behöva göra det! Det är så fruktansvärt, det är inget liv!
Jag vill säga en sak, en mycket viktig sak som du bör tänka på:
Hur vill du ha ditt liv? Vill du verkligen räkna väga och mäta hela ditt liv, för om du inte tar tag i det nu kommer HELA ditt liv bli ett rent helvete! Nu eller aldrig! Det är så sjukt jobbigt, om om du går igenom den här helvetesperioden nu, så kommer ditt liv bli så myckte bättre sen.
Ni som inet får hjälp genom dagvård eller samtal eller liknande, SÖK HJÄLP!
Det går inte att klara det själv, du kanske inte tycker att du behöver hjälp eller du kanske tror att det finns som mår sämre, och självklart finns det alltid det. men DU förtjänar ett bar liv, oc hdte går tyvärr inte att ta sig ur äs helt själv.
Du är värd livet, nu och föralltid! Slösa inte en minut till!
En sak som min pappa berätta för mej idag, som skrämde mej var att... Människor som svälter sig... Det, åh det är så hemskt, men dte kommer synas på deras barn sen. Jag har plågat mej själv, och gör det fortfarande i ringa mängd, men jag försöker verkligen ven om min själ och min kropp skriker och gråter inutill paniken kommer och ångesten tränger igenom varenda kroppsdel.
Jag vet att jag har skador på mina celler, jag hade tur som förmodligen inte kommer drabbas av benskörhet pga detta och mina blödande tänder var förhopppningsvis bara pga tandköttsinflammation. men tänk all tid, min ungdom!
När dom andra festa, tränade jag.
När dom andra åt godis, kollade jag på.
När dom andra åkte och bada var jag ute på powerwalking.
När dom andra åt tårta och firade nån i skolan, kollade jag på med en klump i halsen. En gång åt jag en bit, jag skakade och var så rädd men jag överkom min rädsla för tillfället med de andras stöd, vilken resulterade i gråt och "kompensatiopn" vill inet skriva mina metoder här, för jag vill verkligen inte uppmuntra er till massa dumheter.
Det jag vill säga med detta är at det är så hemskt, så sjukt onödigt och ledsamt. Jag vill ju må bra, jag vill att du ska må bra!
Vi kan klara det här tillsammans!! det är inte försent, men det är NU det gäller! <3
Taggig och hård men under ytan finns en annan skepnad.
Låt inte ana ta över dej, du är du, du är inte sjukdomen.
Under ytan är vi alla små
Kommentarer
Trackback
