Survive ana

Ibland, och ganska ofta känner jag mej ensam. Väldigt ensam.
Då finns bara ana där, jag och hon.
Det är vid dessa tillfällen jag håller på att falla tillbaka, glömma allt jag kämpat för och svälta mej själv igen "för att bli lycklig och nöjd". Bullshit.
Varje kilo jag gått upp har varit en plåga och i början var varje måltid fruktansvärd. Men ändå har jag kämpat, jag vet inte riktigt vad jag kämpat för, mest för att slippa se mamma ledsen för min skull tror jag.
När hon sa till mej; "om du fortsätter så här kommer du att dö", så tänkte jag "jag kommer ändå dö, i himlen får jag äta" en annan del av mej tänkte "jag vet, jag måste ta tag i mitt liv nu".
Jag har kämpat, gråtit och mått dåligt. Jag har känt att det är helt omöjligt, jag kommer aldrig bli hel och aldrig må bra. Men någonting inom mej, en svag liten känsla har fått mej att fortsätta, fortsätta för min skull, för att jag är värd att må bra. Det är du med!

Anorexin har inte gjort mej lycklig tro mej. Jag tror att vi med de här problemen är väldigt lika, så jag vill säga till dej, du är inte ensam, tyvärr. Jag önskar ingen skulle behöva gå igenom det här, men så är det.
Slösa inte bort ditt liv nå mer. Det är bara du som kan förändra ditt liv, du bestämmer från och med nu.

Det här inlägget är tillängnat alla men speciellt JS. Du är inte ensam.
Vill även säga att jag är glad att JA är hemma, saknat dej gumsi, glad att resan gick bra med maten och allt. Man ska njuta av livet ♥


Everything I do, I do it for you